Dont let the ego stand in the way!

När jag går igenom dharavi brukar alltid konversationen med människorna jag möter gå till på liknande sätt.

- Hello, what is your good name?

- Siri

- Shri!!! (betyder rik herre på hindi)

- No, siri

- ahh, where are you from?

- Sweden

- ahh, Switzerland (I alla bollywood filmer åker de ut I alperna och dansar när de gör drömscenerna så de har en fascination för schweiz)

- No, sweden.

- You here alone or with husband?

- I am not married

- NOT MARRIED! Ojojoj, how old are you?

- 23

- Ojojoj, and still not married (så kollar de förkrossat på mig)

 

Och sen försöker jag briljera med min stapplande hindi vilket betyder att jag säger alla standard fraser jag kan och om det behövs slänger jag in desperata ensamma ord som äpple, ost… oftast leder detta till inbjudningar till både det ena och det andra hushåller vilket alltid är trevligt.

 

Idag grät inte jag för en gångs skull utan Girish. Hans mamma är megasjuk och har inte råd att gå till läkaren. Eftersom det bara rör sig om 200sek för en ordentlig koll så erbjöd jag att betala. Men jag vet inte om det är stolthet, kultur eller tradition som stod i vägen men Girish vägrade blankt att ta emot mins pengar. Jag tycker bara att det är dumt att säga nej till hjälp när det rör sig om hälsa och citerar min kloka vän maya, ”dont let the ego get in the way”.

 

Centret har blivit en succe. Dharavi folk står uppskrivna på en väntelistan över att få komma in till nästa dag medan ungarna inne i centret trängs framför datorerna. Tyvärr är det bara grabbar som kommer. Ladies night kommer implementeras nästa vecka.

 

Imorgon har Kaospiloterna sin avskedsfest eftersom vår tid här i mumbai snart är över för denna gång. Jag räknar med bra musik, improviserade tal och galen dans.

 

Handtag, famntag, klapp och kyss!

falukorv vs makhanwala

Idag grät jag igen på tåget hem från Dharavi. Den här gången för att grabbarna ute i centret är så fina, och jag vill inte åka härifrån. Det känns mycket mer spännande att stanna kvar här i färgstarka och kulturella Mumbai. Vad har Malmö i jämförelse? Falafel, falukorv och skorrande r.

Indierna blir helt galna när man gråter. Jag vet inte riktigt vad det är som är så fascinerande men det samlas horder av människor som ska trösta, välsigna eller bara storögt glo varje gång en tår faller. Innan tyckte jag att det var asjobbigt att andra människor skulle lägga sig i mina känslostormar, men nu tycker jag det är rätt skönt. Det är liksom inte svårt att bli omhändertagen i indien, om det nu är det man vill.

Även Girish börjar bli lite känslosam nu när det är så kort tid kvar. Det är inte så vanligt att indier hänger med vare sig västerlänningar eller tjejer, vilket leder till att han är ballast i Dharavi just nu =). Idag hade han sin första datalektion i centret. Det gick sådär, men det ska nog ta sig till imorgon.

 

Om ni vill se en liten film på mig så gå in på www.sayitoutloud08.wordpress.com. Jag har själv inte sett den pga crappy internet men önskar er där hemma en god visning!

 

 

 

 

 

 

Uppspöad, tovig och skitig

Idag är jag så där fruktansvärt arg som jag bara blir när jag kommer på att världen är orättvis. Idag på tåget hem från dharavi ställer sig en liten pojke bredvid mig. Han är skitig och han är sönderslagen i hela ansiktet. På de skitiga armarna och benen är det fullt med sår och blåmärken. Under en tovig lugg blänker två nyfikna ögon. Han pekar på mina ipod lurar och får lyssna på en sång. Vi susar fram genom mumbai, han lyssnande till Bob Marley, jag iakttagande med en klump som växer och växer i magen. Det är inte rättvist att små knoddar som han lever på gatan, inte har någon mat eller rena kläder. Det är inte rättvist att en sjuåring redan har hunnit bli uppspöad med ärr över hela kroppen. Det är så fruktansvärt orättvist och jag skäms när jag tänker på att de pengar jag gör av med utan att blinka när jag går ut och festar skulle kunna göra så mycket mer nytta.

 

Först var jag ledsen, nu är jag arg. Snart ska jag försöka se det hela ur ett metaperspektiv. Jag återkommer när känslostormen har dragit över.

 

 

 

Love is in the air…

How do the cultural clashes between the traditional indian culture and the emergence of technology such as text messeging and internet dating effect romantic relationship in India?

Maya is 28 years old. She lives a true sex and the city life in Mumbai which involves dating, great friends and an explosive career. Everything is fantastic and she loves her life except for one detail. She has still not found the perfect man for her.

Here in India the majority of the people get married around the age of 20 and the marriage is a major social affair involving families, relatives and friends. Therefore aunties and neighbours are deeply considered about Maya who feels the community pressure every day. What a shame to be in the late twenties and still hasn’t tighed the knot.

 

About twenty years ago it would have been a disaster to live the life of Maya. The parents would be a shame and she would probably been forced to marry a guy of her fathers choice. Today it is a different story. Still the pressure is there but slowly the age of marriage is getting higher, much thanks to the amazing world of the Internet. Internet has completely invaded India the last couple of years. It is no longer unusual to find internet in the smallest alley of a slum, it is no longer unusual to get a street child’s email address. And it is no longer unusual to find a husband on the net. Actually the matrimonial websites are going really well in India and is a socially accepted media for getting to know potential husbands and wives. Instead of settling down with the first boy who comes along, the females of India now pick and choose on a wide range on the internet. The thing I find most strange is that they actually get to talk and get to know more about the guys on internet than they would have been able to do if they meet in real life. Maya explained to me that this has to do with the social pressure. When she goes out with a guy instantly the whole family knows about it which leads to thousands of questions. Maya means that this can brainwash any healthy girl to marry the guy just to stop the nagging. Therefore Maya now uses the dating sites on the internet frequently to get to know guys before she actually go out with them on a proper date.

 

According to Maya internet has been her rescue in life. She does not feel any panic for not have found her man. She does not care about the community pressure, because she knows that there are about 4 million single men listed only in Mumbai and if she doesn’t find the right one here she has access to the singles of the whole wide world.

Jag och Mowgli

Såg en inspirerande film idag, ”into the wild”.  som är baserad på en riktig händelse. Handlar om en ung kille som bestämmer sig för att lämna det materialistiska livet bakom sig och leva ute i naturen. Han lever utan pengar och endast med en backpack som bagage. För mig levde han det perfekta livet, om man räknar bort händelserna mot slutet. Det som lockar mig är friheten och enkelheten med hans livsstil. Något som jag absolut inte skulle säga vara de tyngsta ingredienserna i mitt liv idag. Undrar hur länge jag skulle klara av att leva i en skog som är tillräckligt stor för att bli borttappad i. Skulle jag sluta längta efter min älskade ipod, börja äta ekorrar och bygga hus av trädgrenar? Kanske har jag oanade förmågor om jag blir satt i en skog. Istället för streetsmart så är jag skogsmart. Jag kommer ju trots allt från Boo Gård (vilket säger det mesta) och har både båt och landställe så lite överlevnadsvett borde jag väll ha vad gäller skogar.

Men detta är bara en dröm än så länge för i mumbai finns det inte många skogar jag kan tappa bort mig i. Det största jag sett hittills är nationalparken men där finns det tigrar och det känns lite väl äventyrligt för min smak. Ska det ske ska det nog ske på nya zeeland eller sverige där jag åtminstånde vet att det inte finns några farliga djur så jag kan sova gott på natten.

 

Idag var jag på crawford market. Det var rätt spännande för jag var där ensam, och det är alltid lite extra spännande att göra saker ensam tycker jag. Inte nödvändigtvis roligare, men mer spännande för går det galet så finns det ingen back up. På Crawford market blir jag alltid tagen till de mest mystiska butikerna i både källare och vindsvåningar. Åtminstone tre ggr tänkte jag idag ”oj oj det ser väldigt mystiskt ut här” men så slår det aldrig fel med att de läskiga gångarna leder till brett leende säljare med chai i ena handen och allt från silke till kryddor i andra. Men från och med idag är det slut med det spännande shoppandet, jag ska ju trots allt bli omaterialistisk och ett med naturen. Då klingar det inte bra med konsumtion av barnproducerade överkast och halsband gjorda av kollektivavtallösa företag.

 

Ciao från Mumbai

 

 

Nu passar det att fria…

Idag har min kropp varit med om något mycket shockerande. Den värker, svider och klagar på alla sätt som bara kroppar kan göra när dom är med om något traumatiskt. I detta fall var det en hård dag med BOLLYWOOD DANCING!!! Jag har skakat, hoppat och glidit så där som de bara gör i filmerna här nere i Indien. Inte visste jag att det låg bakom så mycket ansträning bakom lite dans. Men kul var det. Eftersom vår koreograf även var breakdansare lärde han ut några nack knäckande moves som jag ska visa upp på första bästa fest när jag kommer hem =).

 

Livet i mumbai har lugnat ner sig inför avfärden. Projektet är så gott som klart, solbrännan börjar ta form, hjärtklappningen på natten har lagt sig och jag har börjat prata i sömnen igen. Den dagliga rutinen de senaste månaderna som har varit att vakna fem minuter innan avgång, kasta på sig något som inte är alltför skitigt, borsta tänderna och slänga sig in i första bästa taxi har byts ut mot lugn frukost, omtänksamt val av nyinköpta kläder samt, håll i hatten, även lite mascara på ögonfransarna. Detta bemöts med applåder av männen som hänger på gatan utanför. De kommenterar högljutt och gärna att jag ser ”very very beautiful out now”. Genast har både den ena efter den andra friaren, brorsan samt pojkvännen dykt upp och anmäler sitt intresse.

 

Den 27 maj lyfter planet och jag har redan sagt några tårfyllda farväl. Jag har blivit väldigt dramatisk på senaste tiden och gråter nästan varje dag. Är det kanske post dramautiska symtom efter min projekt baby som har växt upp och klarar sig alldeles utmärkt utan mig? Varför finns det inga själv hjälps böcker som för projektledare som står mellan två projekt?

 

Nu säger mina armar att det är nog och dessutom väntar ett ljuvligt entourage avsnitt. Peace, over and out.

 

 

 

 

fadderbarn sökes…

Inga amöbor bor i min mage, men en massa annat bus och skräp med långa invecklade namn fanns där inne så det blir ännu en kur stark indisk medicin och en vit lögn till doktorn om att bara ta det lugnt framöver. För lugnt är det inte någonstans i mitt liv längre. Det där med att finna inre frid och meditera i soluppgångar var bara en drömbild jag hade innan jag anlände till mumbai. Ibland när jag har varit lite trött på det mumbaiska livet har jag fantiserat om vad det första är som jag ska göra när jag kommer hem. Fantasin är väldigt simpel men ack så underbar. Jag ska jag cykla ner på min återsnodda cykel till västra hamnen. Där ska jag sätta mig och njuta av hur tyst svenskar pratar, hur lite de glor och framförallt hur gott luften luktar och hur rent vattnet är. Åååh det ser jag fram emot. Men åter tillbaks till verkligheten. Jag lever ju trots allt ett riktigt liv just nu i denna magiska del utav världen.

 

Dagarna här i indien fullkomligt skenar iväg. Jag hinner bara blinka så har ännu en dag passerat. Det som varit min vardag ett bra tag har jag nu börjat omvärdera och se med nya ögon eftersom jag snart lämnar mumbai.

Varje dag så möter jag toviga små flickor med stora bruna ögon som räcker fram skitiga små händer och frågar om jag har lust att köpa en banan till dem eller lite mjölk. Hittills har jag bara gått förbi eftersom jag har hört åtskilliga historier om hur de små söta barnen oftast är mellanhänder till någon annan som sedan tar bananen och säljer den vidare (tänk Oliver Twist). Men nu går det inte längre att kallhjärtat fösa undan händer och klampa vidare. Mitt hjärta och min knopp säger stopp, så jag har beslutat mig för att sponsra en unge.

Detta är ett sätt jag för två månader sen inte trodde på. Jag tänkte att jag alltid skulle jobba på en högre nivå och nå ut till fler på ett smart sätt som inte involverade donationer. Men nu när jag startat upp Internet centret så vill jag även pröva på sponsring metoden. Det rör sig absolut inte om några stora summor eftersom jag själv inte har några stora summor att röra mig med, men ungefär 15 kr i månaden skulle enligt min vän Krishna göra en stor skillnad för ett fattigt barn.

Tanken är att barnet själv ska få bestämma över pengarna som den får varje vecka, är det choklad den vill köpa är det choklad den ska köpa, är det skolböcker den vill köpa är det skolböcker den ska köpa. Krishna ska fungera som en slags mentor för barnet där han kan ge förslag och visa barnet vad den kan spendera pengarna på och även rapportera tillbaks till mig vad som sker i barnets liv.

Det ska bli otroligt spännande att se vad som händer när ett fattigt barn får en slant speciellt riktat till den varje månad. Kommer pengarna gå till systerns operation, kommer de sättas in på ett konto för framtida studier, kommer det köpas otroligt mycket snask… den som lever får se!

 

 

sacred computers

Oj, jag ska nog inte skriva blogginlägg mer på fyllan. Lite som de där telefonsamtalen jag så gärna gör efter alkoholhaltiga intag, not very wise! Hursomhelst så har det passerat ännu en spännande dag här borta i Mumbai. Jag åkte u för att träffa pressen ute i Dharavi. Dessvärre var det ingen press där, istället mötte jag två supertrevliga amerikaner från Pangea, jag hängde hemma hos Rakesh och softade med Girish och Krishna hela dagen. Datorerna har gått igenom massor av ritualer som innefattar krossade kokosnötter, blommor, rökelse och blessings av en guru så nu behöver jag inte längre oroa mig för dem längre. Dom är safe and sacred som girish uttryckte det.

 

Efter Dharavi häng så åkte jag och mötte Vikham. Han är en snubbe som lär mig spännande saker (allt från the spring teori till varför guden Vishna röker marijuana). Han presenterade mig även för Indiens nya stjärnskott AJ som är på väg att släppa sin dans video (här är det dans som gäller om man vill slå igenom i filmens förunderliga värld) och som även kommer lära mitt älskade team Bollywood dancing på fredag.

 

Nu är det bara tre veckor kvar tills jag åker hem. Jag har redan börjat gå med en nostalgi klump i magen och njuter fullt ut av allt mumbai har att erbjuda. Jag är inte alls redo att lämna den här staden som jag har kommit att älska. Imorgon ska jag säga hejdå till min älskade förebild och mentor maya som ska åka iväg på lyxkryssning. Den powerladyn är en av de personer jag kommer sakna som allra mest härifrån mumbai.

 

Imorgon får jag svaret på amöbe statusen i min mage så stay tuned!

 

 

2 budord

Visa tankar kommer ibland när man som minst anar det. Idag visste jag att de skulle komma eftresom jag och min käre partner delade en flaska fint rött vin. Rött vin är något jag för övrigt har saknat något fruktansvärt, utan att veta om det. Här i Mumbai har jag druckit vin en gång på tre månader. Hur ofta har jag inte underbara, disskutiva vinkvällar med vänner och annat folk hemma i malmö. Well det där var ett sidotrack, jag skulle ju berätta om mina djupa insikter och visa tankar i denna blogg.

Mitt första budord blir kärlek. Vad vore livet utan galen kärlek, romantiska picknickar på djurgården och lycka över att tänka på en annan person.

Mitt andra budord är passion. Gör något och gör det ordentligt. All in or all out.

Mitt tredje budord är fortfarande under konstruktion och kommer när jag har fått ännu fler insikter om det spännande, galna och ologiska livet jag lever…

 

Se så vis man kan bli över en flaska innehållande vindruvor

 

gap between mind and body

I wrote this part yesterday

Life here in Mumbai is glorious, chaotic and completely wonderful at the same time. It is like a non stop party of learning and fun. My wise teamleader once said that every day should be filled with three ingredients

1. Ah
2. Aha
3. Haha

Those three ingredients represents the understanding (ah), the learning (aha) and the enjoyment (haha). Those feelings are so basic and some that I have come to investigate very much here in India. I don’t think there has past one day without a spoon of ah, a handful of aha and loads of haha.

 

I wrote this part today

Today is a crappy day without any of the above mentioned ingredients. I am in bed again, sick. No action and no fun. I don’t remember my body has ever been as weak and whining as it has been those three months. It is really frustrating to have a weak body and an ambitious mind at the same time. There seems to be a never ending struggle between those two. All the plans I have about microfinancing, e-learning, teachers just disappears with the days I have left here in mumbai. Instead of being out there enjoying and learning from the project I am stucked here in my bed. It sucks so bad…