Är det så här det var? I månader har mitt älskade team pratat drömskt om allt som har med svensk tradition och sverige att göra. De har gjort upp planer för det första som ska göras samt det första som ska ätas. Vad som bör kollas på samt vilka ställen som ska hängas på.

Men med mig är det ngt som är galet. Jag älskar mitt liv hemma, vanligtvis. Jag har de mest spännande vännerna, kärleksfulla föräldrar, bor i underbara malmö… Men så fort jag åker iväg på längre resor så gråter jag i flera veckor över mitt tråkiga liv i Sverige så fort jag kommer hem. Det var likadant efter året i spanien och exakt likadant efter året i australien. Istället för att glädjefullt ge presenter till nära och kära och berätta om spännande händelser så gråter jag så tårar och snor sprutar.

Idag började gråten i taxin på väg hem från flygplatsen. Chauffören frågade lite förstrött vart jag varit, och sen gick det inte att hejda. Jag grät och grät och grät. När jag samlat mig någorlunda ringde jag ylle som tog ut mig till hennes hus på landet för att aklimatisera mig till sverige genom att visa mig de bästa sidorna. Och väl där ute i Osby med en rogivande tekopp i ena handen, tröstande ostkaka nära till hands samt en genuint trevlig Ljungdahls familj vid min sida kände jag att det eventuellt kanske skulle gå att börja älska sverige igen även denna gång.